Varför började jag träna?

Tänkte skriva min historia varför jag började träna, hur allt började och hela vägen till gymmet.

Jag 2009

Jag och min sambo träffades sommaren 2009, just då vägde jag runt 55 kilo. Jag hade mycket problem i livet just då och åt inte alls vissa dagar, kunde gå några dagar utan mat.. Sov nästintill ingen ting heller, kunde komma till jobbet utan att ha sovit på några dygn. Jag hade så mycket i huvudet som gjorde att jag inte kunde sova, och hade då inte energi till att äta heller.

 

När jag träffade R kände jag mig hel i hans närhet, han fick mig att må bra. Efter långa samtal och närhet mellan oss så byggdes våran dåvarande vänskap till en otroligt stark kärlek. Med honom kunde jag sova tryggt, med honom åt jag för jag kände mig lugn. Kan låta dumt men just då var jag så sjukt otrygg.. Min vikt då var alltså inte alls hälsosam eller hållbar. När jag sen började äta lite då och då igen och började få in matvanorna som en normal person även fast jag åt ganska lite fortfarande så började kilon läggas på min kropp, jag hade fortfarande enligt mitt perspektiv en fin kropp. Dock mera former började komma..

Träning har alltid betytt mycket för min sambo, han tränade alltid mycket när vi blev tillsammans, och jag började bara må sämre och sämre över mig själv för jag tränade inte. Jag hade inte denna starka passion för något.. Han såg hur dålig självkänsla jag började få och jag tittade alltid tillbaka på tiden då vi träffades. Han påminde mig då också om att jag kan inte jämnföra mig med den tiden för så var jag inte hälsosamt smal, visst 55 kilo låter inte så lite. Men för mig var det verkligen det.

 

R&L 2010

Så sommaren 2010 ringde min underbara R till mig en dag och säger att han nu köpt ett gymmkort åt mig och där började min resa. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle älska att träna såhär mycket som jag gör nu! Det har hjälpt mig med mina rygg problem samt att jag har blivit mycket lugnare, har haft ett ganska hett temperament. Men nu när jag har ett sätt att få ur mig min överskottsenergi istället för att ta ut dom i raseriutbrott.

 

Så här står jag nu, nu kan jag förstå varför han alltid kände att han var ”tvungen” att gå att träna för att få ett lugn i kroppen. Nu när jag själv tränar suckar jag inte längre åt att han ska träna. Utan nu känner jag samma känsla, ett måste för att må bra. Jag har starka mål och känner att det måste man ha om man ska kunna klara gå till gymmet utan att tänka ” jag tar en vilodag idag också”.

 

1/1-2011 förlovade vi oss

Blev ett ganska långt inlägg även fast jag gjorde en lång  historia kort 😉

 

Har ni några funderingar så var inte rädda för att fråga!

 

Lindie